kapitel 6

Det var en välbekant syn som uppenbarade sig sist i raden av pelarhelgonen. Med vingliga ben och en vildsint blick stirrade deras befälhavaren på de fryntliga flickorna som abrupt blev avbrutna i sin nostalgitripp.
– Tira cheyer, skrek Emila förskräck. Skam går på torra land.
– Blås barlasttankarna, sluddrade stödstrumpan och tog ett par stapplande steg.
– Lämna skeppet, fortsatte Emila. Kvinnor och barn först.
12 edsvurna fröknar flyr för allt vad tyglarna håller. I bakgrunden hördes desperata rop om kvinnans frigörelse och emancipationen. Vid en obetydlig piazza några kvarter bort hämtade de andan och rekapitulerade situationen.
– Vi delar på oss, sa Anna sammanbitet. Hädanefter får var och en klarar skivan på eget bevåg.
Den väl sammansvetsade gruppen sprängdes i elva självständiga enheter. När råttorna lämnat skeppet stod en ensam kvinnosaksanhängare på torget och med flackande blick spanade efter sin forna besättning i de fem väderstrecken. Norr, söder väster, öster och framåt.
Belinda, Eva-Lena, Klara-Bella, Beda, Jacqueline, Mary, Mona, Tyra, Fatima, Emila, Anna och Darlena drog alla åt var sitt håll bland de nöjeslystna flanörer i den kokande asfaltsdjungeln. Människor skrålade, polissirener ekade mellan fasaderna och kulörta lyktor dinglade förföriskt i varje gatuhörn. Det var en miljö för oömma fötter och tjockhudade kosmopoliter med fäbless för det goda livet. Nu gällde det för töserna att stå stadigt på guldbotinerna för nu var god råd dyra.

kapitel 5

I det ödsliga undervattensskeppet hördes ett ynkligt stönande. En radikalfeministisk befälhavare började så smått vidga sin blå. Den välsvarvade plågoanden begynte lägga ihop ett plus två och insåg att läget var prekärt. Hon var väl tjudrad med tåg av yppersta kvalitet och goda råd var nu dyra. Huvudet smärtade outhärdligt efter Bedas välriktade projektil. Den tilltufsade jämlikhetssträvaren sökte desperat med blicken efter ett sista halmstrå och i den yttersta ögonvrån skymtade hon en av tvillingsystrarnas förlorade nagelfilar. Med monstruös viljestyrka kämpade hon sig närmare det hägrande manikyrverktyget millimeter för millimeter.
På en sjavig bakgata i ett bohemiskt kvarter befann sig intet ont anade ett dussin trallande tösabitar på väg mot de hägrande konststoderna. De hade för avsikt att besöka den beryktade expositionen över Sveriges televisions julvärdar huggna i sten. I samlad tropp marscherade de genom entrén till kultplatsen, för all jordens traditionsbärande helgfirare. Kungen heter Arne Weise och drottningen Anne Lundberg. Dess lärjungar äro i bokstavsordning: Lotta, Bengt, Sarah, Ernst, Lasse, Kalle, Ingvar, André, Blossom och Lisbeth. Raka i ryggen och med vördnadsfulla anleten betraktade de legenderna som stod på parad med sina utmejslade personligheter. Drömmande om forna dagars julaftnar svepte de med blickarna från nuna till nuna, men plötsligt hördes Fatimas hjärtskärande skrik.
– Wiiiiiiiiiii………….

kapitel 4

– Tira girls, det är cirkus i stan, sa Mona.
Efter att lämnat festen i ett huj ramlade den förväntansfulla församlingen på ett kulört tält, modell större. En ståtlig elefant trumpetade en välkomsttrudelutt och vips så var skaran installerad på de hårda träbänkarna. Först ut i manegen var Bertil bäver och hans vänner från Kanada.  Flickorna blev bjudna på  häpnadsväckande konster där yxor, sågar, och knivar virvlade i luften. Det hela avslutades med ett sång- och dansnummer som gav epitetet nycirkus en raffinerad tvist. Bertil sjöng ett Thore Skogman-potpurri samtidigt som hans kavata bröder daskade takten  med sina spänstiga stjärtar.
Så var det dags för älgen Lina, landets enda kvinnliga clown, att göra intåg. Hon snubblad på sina rangliga spiror och pajsade sig sorgmodigt. Brallisarna från de sju haven skrockade muntert, mumsad på popcorn och drack juice. Då var tiden inne  för de högtflygande konsternas mästare: The Flying Horse. Trapetserna sattes i gungning och de tre stridshingstarna Olle, Lasse och Bosse svingade sig elegiskt på den enorma tälthimmelen. Efteråt skulle nog de flesta säga att det var föreställningens absoluta glansnummer.
Med stela nackar lämnade de 12 arenan för att möta den febriga kulturpulsen i en metropol inramad av gälla neonsmyckade fasader.
– Min högsta önska är att besöka en skulpturpark, sa  Tyra med trånande stämma. Må vara att jag är en kvinna med persikolen hy, men mitt hjärt är av sten.
– Pyttsan, sa Eva-Lena.
– Låtom oss leta upp ett dylika arrangemang, sa Klara-Bella.

kapitel 3

Först anhalten i den nyvunna friheten blev ett hak i det närbelägna hamnkvarteret. Jackie DeShannon sjöng covers på gamla 60-talshits inför en halvtalig  publik som mest bestod av garavade  birkonnässörer. Ett dussin salta bönor stormade lokalen och  intog den pittoreska bardisken.
– Fram med läskeblasken, sa den uppnästa Belinda.
En herre med cheviotkostym och Göteborgs fria tidning under armen, närmade sig den ystra flocken, som salongsberusad av lemonad nynnade med i Puff the magic dragon.
– Låt oss gemensamt avlägsna oss från denna klandervärda sylta så skall jag bjuda sångfåglarna på en hippa ni sent ska förglömma, sa den oblyge vällustingen.
– Vi ska bara rocka röven av oss, sa Mary förnumstigt. Sedan skola vi följa edra fotspår.
Så hände det sig att 12 frejdiga matroser eskorterades av en lebeman för att tillsammans äta en sista måltid.
– Jag älskar eder alla, sa han på bred västgötska. Mitt önskemål är att ni gören detsamma. Vi ska alla äta av mitt egenhändigt bakade bröd och fröjdas av den blodröda druvsaften. Tag nu av er de guldbesudlade bottinerna så ska jag tvaga era fötter.
Det var glam och stoj vid den enkla men robusta taffeln. Jäntorna lät sig väl smaka enär de dinerat trista konserver under innevarande kvartal. Svartbrödet sköljdes ner med det bastanta rödtjutet. Då reste sig den svenske ravaillacen hastigt upp och förtäljde:
– Sannerligen säger jag eder; en av er kommer att kalla mig gubbtjuv!
Då såg kickorna på varandra, log skälmskt och utropade unisont:
– Gubbtjuv!

kapitel 2

Kvinnsen trängdes i den flottbesudlade mässen. Det torpedbestyckade krigsfartyget hade lagt sig till ro vid den ödsliga kajplatsen. Stadens nattpuls var låg och det fanns ännu gott om tid att äntra foajéerna till Thalias tiljor. Tolv fördömda guss knöt sina valkiga nävar i fickorna och knorrad ljudlöst när befälhavaren intog  det tajta spelrummet. Med pondus drämde hon klubban i bordet och öppnad mötet.
– Kamrater….
– Jag vill gå och se vaudeville, avbröt Jacqueline.
Tystnaden lägrade sig i lokalen. En viss osäkerhet anades för första gången i fartygschefens bistra nuna.
– Va sa!
–  Jag vill ta på mig den lilla svarta och mina guldbotiner, sa Jacqueline, nu med stadigare röst. Jag vill dricka kinesiskt te och gå på vaudeville. Jag vill andas finkultur med en burlesk underton.
– Tig ditt oförskämda tygstycke, röt kaptenen, och höjde sin väldiga högerslägga.
Beda reste sig då blixtsnabbt och fällde den rasande furien med en välplacerad dansk skalle. Efter att den första förlamningen släppt, agerade det vältrimmade manskapet som en effektiv enhet. Den omtöcknade officeren paketerades sorgfälligt och placerades på durken i gunrummet. Med ett kraftigt hänglås förseglades dörren och glädjedödaren var satt ur spel.
– Vi är fria, sa Eva-Lena! Äntligen får vi besöka de litterära salongerna och lyssna på avantgardistisk poesi.
– Hey baby, svarade hennes tvillingsyster Klara-Bella. Låtom oss taga på en respektabel out-fit och sadla pegasen. Låtom oss med öppna sinnen erövra den estetiska agglomerationen.

kapitel 1

– Blås barlasttankarna, ekade det i ubåtsskrovet.
– Wiiii, hördes från besättningen.
Äntligen skulle de sätta på sig högklackat, sippa vitt vin och besöka stadens kulturella sevärdheter. Efter månader av kryssande mellan sjunkbomber och fientlig armada skulle de få sina hårt ansatta nerver lugnade med en separatutställning av Chagall och en stråkkvartett som spelar Forellen av Schubert.
Då uppenbarade sig den paranta kaptenen med sina stresskulor i ena handen och en svettig spetsnäsduk i den andra. Hennes sofistikerade kroppshydda smekte fartygets bepansrade innanmäte.
– Flickor, sa hon. Partyt är inställt.
– Neeej, snyftade den hårt beprövade kadern.
– Stormöte i mässen vi pass 1800, fortsatte hon. Återgå till era sysslor.
Med sorgsen blick och tunga lemmar tömde de barlasttankarna och den smäckra farkosten steg majestätiskt upp mot ytan. Silhuetten av den hägrande metropolen, som sakta växte fram i horisonten, hade förvandlats till en illusion. Från den trånga och varmt ombonade förläggningen hördes tunga suckar. Det var en dyster skara krigare som närmade sig civilisationens högborg.
Lutande mot en torpedlucka och med tårfyllda ögon under den kaxig luggen yttrade Beda allvarligt:
– Brudar…..vi gör myteri.